Det gångna året har varit omtumlande för kungahuset. Den opinionsmässiga höjdpunkten, prinsessbröllopet, var så svindlande att den bara kunde motsvaras av de bråddjupa svackorna — avslöjandet om kungens sexskandaler, och om hur drottningens nazistiske far profiterat på judiska offer i Hitlertyskland.
Kronans folkliga stöd har tagit en allvarlig smäll, och enligt SOM-institutets senaste mätning har förtroendet aldrig varit så lågt. Bara 34 procent av svenskarna uppger sig ha förtroende för kungen, som alltså skulle ha förlorat sin post om vi hade fria statschefsval i Sverige. I takt med att mediebilden av kungahuset samtidigt blir personligare och skvallrigare i kvällspressen, och mer kyligt journalistisk i seriösa medier, håller den sista högtidliga glansen på att flagna från denna en gång oberörbara institution.
För familjen Bernadotte vore det klokast att dra sig tillbaka med flaggan i topp. Förr eller senare kommer deras särställning att upphöra, med eller mot deras vilja; den intellektuella debatten om den saken är över för länge sen. Monarkins fortbestånd är numera en fråga för skvallerpressen mer än politiken, och bernadotterna gör både oss och sig själva en otjänst genom att dra ut på saken.
Mindre uppmärksammad än den mediala cirkusen är den diskreta skada som arvmonarkin gör svensk politik. Av hävd, och i synnerhet sedan Torekovkompromissen 1971, håller sig kungen och hans familj utanför politiken. Så länge som ämbetet är ärftligt, är det förstås den enda tänkbara lösningen, och Carl XVI Gustaf har i allmänhet hållit sin del av avtalet väl. Men vad detta arrangemang i praktiken leder till, är att Sverige berövas sin statschefspost. Den avpolitiserade arvmonarkin har skapat ett tomrum i statens topp.
Bara en fritt vald statschef har möjlighet att spela den roll som den tystade arvmonarken inte kan fylla, som ett korrektiv till dagspolitikens konjunkturer. En statschef som kombinerar den ceremoniella rollen med omdömesgill opinionsbildning och vissa begränsade maktbefogenheter, skulle i betydligt högre grad än dagens munkavlebelagde monark kunna ge uttryck för folkviljan och uppträda som samlande symbol för Sverige.
Det är därför särskilt glädjande att se att Republikanska föreningen, som tidigare tyvärr ofta ägnat sig åt tom utspelspolitik, nu tillsätter en utredning om hur en framtida demokratisk statschefspost skulle kunna utformas. För det är så, med en konstruktiv republikanism, som avvecklingen av monarkin börjar.